Beviset: Mitt inkarvade namn.

Jerusalem, Första århundradet

Han drog hyveln ytterligare några gånger. "Så där ja!", sa han för sig själv. Nu var det lite mindre knotigt,  och lite mer estetiskt tilltalande. Han visste ju att det för denna produktserie inte spelade någon roll, men hans pappa hade så länge han kunde minnas inpräntat orden: "Jobba hårt min son. Slarva aldrig! Den som är en trogen, hårt arbetande, och noggrann arbetare kan få tjäna kungar en dag!" 
Han visste att den sista delen var ett halvcitat från Boken; men han hade aldrig vetat om han skulle tolka det bokstavligt eller bildligt, och när han frågat pappa hade han bara fått ett mystiskt leende och en blinkning till svar.

Redan för fyra år sedan hade han fått börja hjälpa mamma och pappa i verkstaden. Då tyckte de att han blivit stor nog, och hans pappa hade instruerat honom, tränat med honom, låtit honom göra misstag, ibland skällt och tillrättavisat honom, och ofta berömt honom. Nu var han tio år, och kunde nästan utföra alla de olika arbetsmomenten hans pappa kunde. Deras lilla verkstad var en av många i staden, och de hade snickrat möbler och produkter till alla möjliga människor i många år. Pappa hade ett rykte om sig att producera kvalité, och ändå hålla nere priserna. Kanske var det just därför Romarna hade valt ut pappas snickeriverkstad som en av få när de börjat beställa kors från judarna, istället för att utföra det tunga arbetet själva.

Visst, det var mindre inspirerande och utvecklande att ständigt hyvla ut och snickra ihop grova kors, men det gav en stadig och långsiktig inkomst. Pappa hade sagt att det var en välsignelse från Gud att få göra kors åt Romarna, eftersom de aldrig skulle sluta avrätta människor. "Det behövs alltid nya kors min son", hade han sagt.
Även pappas kusin hade fått ett uppsving i sin affärsverksamhet när pappa fick in honom som virkesleverantör. Hela släkten såg upp till och tackade pappa för vad han gjort. "Jag vill bli som min pappa.", tänkte pojken när han med ett öga stängt en sista gång inspekterade korset han byggt.

Han visste inte hur många han satt ihop de senaste två åren, men säkert ett hundratal. Han visste ju vad de användes till, och varje gång tanken fastnade på det så darrade han till. "Usch!", tänkte han, "Jag vill aldrig mer se på när de spikar upp någon människa på våra kors."
Förra året hade han av nyfikenhet smugit upp till baksidan av tempelberget, där avfallshögen låg, och platsen de avrättade brottslingar. Han hade drömt mardrömmar i flera månader efter det. Vanligtvis, varje vecka, var det en hyfsat stor publik som stod och tittade på når Romarna avrättade de som brutit mot lagen. Nu var det påskhelg igen, och han visste att publiken skulle vara extra stor just därför; hela landet samlades i staden under denna vecka, och många familjer såg det som en årlig tradition att bevittna korsfästelsen av brottslingarna.

Han lät kniven snabbt glida mot och karva in i träet på den ena sidan av korset. Osynligt nog för någon att reagera, men tydligt nog att se för den som visste vad han letade efter. Nu var hans namn inkarvat i korset. Hans sigill. Hans arbete. Hans kors.

..........

Hon hoppade till när dörren slogs upp men en smäll. Hon vände sig hastigt om med andan i halsen och hjärtat hårt dunkande från den hastiga adrenalinrushen. Hon såg rakt in i två söndergråtna ögon. Hennes ögon. Lika stora och chokladbruna som de som satt i hennes ansikte. Men de hon nu såg var rödflammiga och fulla av tårar.

"Han bär mitt kors!", hörde hon sin son ropa med brusten röst. "De skrattar och ropar och kastar saker på honom. Han blöder! Och han bär mitt kors!" Hans ord blandades med gråt, och det tog några sekunder för henne att förstå det hon hörde.
Modersinstinkten gjorde att hon lyfte upp honom och höll om honom innan hon frågade: "Vem? Vilket kors? Lilla vän, vad pratar du om? Vad har hänt?"
Hennes omfamning hade inte fått gråten att stanna av, utan snarare tvärtom. Det han kämpat emot där ute på gatan släppte nu, och blev till en flod av gråt.
"Profeten!", sa han mitt i tårarna, "Jesus från Nazareth, han vi älskar att lyssna på och vara nära varje gång han kommer till stan. Han blöder. De skrattar. Och han bär mitt kors!"

Hon hade fortfarande svårt att samla alla tankar, allt gick så fort. "Nej, lilla vän", sa hon tillslut, "Jesus från Nazareth är ingen brottsling. Du måste ha sett fel, Romarna skulle aldrig gripa honom."
"Han gick med de andra", replikerade han blixtsnabbt, "och han föll precis framför mina fötter här utanför på gatan. Jag såg hans ansikte, det var han! Han blöder. Och han bär mitt kors! Mitt kors  dödar Jesus!"

Hennes man hade nu kommit in i rummet. Han hade hört tumultet och skriket, och han hade hört vad deras son grät ur sig. De höll nu båda om pojken. Kärleksfullt och varsamt som vore han en nyfödd. Hon hörde hennes man tröstande förklara att det visst inte var hans kors. Att det var Romarnas kors. Och att det säkert fanns hundra kors där ute; att kanske bara en fjärdedel kom från denna verkstad; och att det garanterat inte var just ett kors som han hade gjort.

Då slutade han plötsligt att gråta, trots att gråten fanns kvar i hans ögon när han tittade upp på dem.
"När han föll", sa han nu stilla; "när han föll så såg jag..." 
"Vad såg du?", frågade hon upprört.
"Där, precis bredvid hans ansikte, inkarvat på korset. Jag såg mitt namn... Han bär mitt kors. Han bär mitt namn."

..........


Han bar mitt namn på korset, för att kunna skriva mitt namn i Livets Bok.
Mitt inkarvade namn är beviset på Hans kärlek. Hans oändliga kärlek.

Han dog för mig, nu lever jag för Honom!