ईन्दिएन - "...जग होप्पस इनते हेल्वेतेत...."

Första dagen i Indien! Vilket kärt återseende – äntligen fick vi mötas igen!
Jag gick runt hela dagen igår med ett fånigt men helt ärligt leende på läpparna: Jag NJUTER av detta land!

För att hoppa över allt oväsentligt så beskriver jag vare sig hur mitt hotellrum ser ut, hur jag tränade på morgonen, eller vad jag åt till frukost. Det väsentliga har varit möten med människor.

Person nummer 1:
Mina norska vänner skulle alla köpa sig kostymer igår. ”Kan du köra oss till ett shoppingcenter?” frågade vi chauffören. Trots en osäker blick och fattig engelska svarade han ”Yes sir!” Innerst inne förstod jag ju att han absolut inte fattat vad mina norska vänner var ute efter, men låt gå!

Efter en förvirrad körtur hamnar vi förstås i en klassisk turistfälla: Det som ska likna en inhemsk marknad men som i stånd efter stånd säljer t-shirts med löjliga tryck, läderjackor, fuskparfym och solglasögon. ”Very cheap sir! Only look, not buy!”

Då stod han plötsligt där: En mager men självsäker 28-åring vid namn Depak. Trots att jag hela tiden visste att han till sist och syvene var ute efter våra pengar, även om han tvärtom bedyrade att så inte var fallet, lät jag mig charmas av hans personlighet och jag övertygade mina vänner att slå följe med honom. ”Han vet vart kostymerna finns!”

Vi går och pratar jag och Depak. Han berättar om sin familj, sin uppväxt. Jag berättar om min. Jag berättar om Jesus, jag får be för honom. Han kallar mig sin bästa vän och kramar mig. Han berättar stolt att hans namn betyder LIGHT! Vi går på gata efter gata, genar genom människors trädgårdar: ”Shortcut, I promise!” Jag njuter!

Tillslut är vi framme vid affären. Inga kostymer! Någon blir sur. Vi struntar i kostymer. ”Nu orkar vi inte mer – tillbaka till hotellet.”
Jag går med Depak igen. Han viskar till mig: ”Är de arga på mig nu?” ”Lite..” svarar jag med ett leende; han ler tillbaka.
Innan vi går sträcker Depak fram vykorten han burit på hela tiden. ”Only 10-20 rupie, very cheap!” Jag ler igen.

Hoppas vi ses snart igen Depak! Hoppas din dröm kan gå i uppfyllelse: Hoppas dina två pojkar kommer få lära sig läsa och skriva, något du aldrig fick!

Person nummer två:
Efter lunch ville de andra slappa på hotellet. Jag begav mig ut själv! Sjöng lovsånger och pratade med den helige Ande! Och njöt!!!

Efter en halvtimmes promenad såg jag ett jättestort tempel. Jag blev nyfiken och gick dit upp.
Sikherna tog emot mig!Vilken enorm gästfrihet! Två timmar spenderade jag nu med 70-åriga Hardayal Singh. Han tog in mig i det enorma rummet och vi satte oss på golvet।
”Varje dag kan vem som helst, oavsett trosuppfattning, komma hit och få gratis te och lunch” berättar Hardayal stolt. Vilken enorm gästfrihet, tänker jag igen medan en läkare som tjänar med volontärarbete serverar mig en kopp rykande chai.

Jag ber då Hardayal berätta för mig vad han tror på, vilket han gör med glädje. Han förklarar frimodigt hela historien och bakgrunden till hans 600-åriga religion och avbryts bara ibland av mina intresserade frågor. Först vid min sista fråga händer något:
"Vad händer efter döden?” frågar jag tillslut. Han tittar osäkert på mig, flackar lite oroligt med blicken och säger trevande: ”Ingen vet, ingen vet....jag hoppas inte helvetet....”

Hans osäkerhet försvinner igen när jag ber honom visa mig runt, och vi kliver in i själva templet där en dagslång gudstjänst pågår för fullt.
En grupp med tio män i långa skägg improviserar fram en lovsång till deras gud.
”We ask for your power, we ask for your name, we ask for your word! Your word is the most high thing!” översätter Hardayal viskande.

Och då slår det mig plötsligt hur nära sanningen Hardayal och de andra sikherna faktiskt är.
- De är monoteistiska, tror bara på en enda gud. ”Allt annat är bara avgudar” fräser Hardayal och pekar mot de otaliga hinduiska templen längre ner på gatan.
- Deras kärlek och respekt för ordet. De vaktar det med sina svärd.
- Deras höga tro på moral och rättfärdighet.
- Dopet de har som initieringsrit till tron.
- Deras största legend som jag fått höra med Hardayals högtidliga stämma: ”En man måste offra sig för att rädda alla andra!”
- Deras beundran för lejon! Lejonet symboliserar deras rättfärdighet, och alla sikher tar sig namnet Lejon = Singh efter sitt vanliga namn när de bekänner sig till tron.
- Deras kärlek och nöd för de fattiga, och deras frikostighet i det dagliga arbetet.

Allt påminner mig om min egen tro, men jag känner ändå ett stygn i hjärtat och hur jag får tårar i ögonen för Hardayal och alla hans vänner.

För ju mer lik en falsk sedel är en äkta, desto fler bedrar den – och den är fortfarande totalt oduglig!

Jag viskar att jag vill gå ut från gudstjänsten, och Hardayal reser sig upp tillsammans med mig.
Innan vi skiljs åt med en kram och hjärtligt handslag får jag lova att ta med min familj nästa gång, och ta med en svensk kvinna till hans unga släkting! Vi skrattar.
Jag tittar på honom en gång till, håller mig kvar, och berättar om Jesus Singh! Lejonet av Juda stam! Han lyssnar fascinerat. Din Jesus kallades ett Lejon? Ja, och han offrade sig... fortsätter jag, och berättar att hans legend är sann! Och att den redan blivit uppfylld!!

Hardayal är för första gången i vårt samtal knäpptyst och tittar på mig med stora ögon. Han måste springa sin väg, vi säger hej då igen.
Kanske fick jag så in någonting i Hardayals hjärta? Jag hoppas vi möts igen min vän!

Mätt på intryck, och varm i hjärtat somnar jag den kvällen. Imorgon är det dags för nya äventyr hinner jag tänka innan jag somnar, däckad av jetlag och Tikka Masala!

(Ps: Förlåt mina opersonliga bilder....det var supersegt att ladda upp mina egna, så det blev från google...)