Äntligen var jag här! Efter alla år då jag trott, tvivlat, längtat och levt. Det var verkligt. Det var inte ett tomt hopp eller en naiv dröm; det var på riktigt! Människors ansikten bokstavligt talat strålade ikapp med dekorationen som såg ut att vara gjord av ädelstenar och ljus. Salen var större än någonting jag någonsin sett, och vackrare än någonting jag någonsin kunnat föreställa mig. Och det var människor överallt. Glada, vackra och många. Många! Ett hav av vackra, glada ansikten. Miljontals. Kanske flera miljarder. Ett förväntansfullt sorl blandat med skratt växte till en bakgrundsmusik som fick mitt hjärta att slå dubbla slag av förväntan. Jag var i himmelen! Bokstavligt talat. Det doftade ljuvligt av exotiska kryddor och igenkännande blomster. Den stora Bröllopsmåltiden skulle precis börja.
Tillslut så hittade jag min plats. Vackert dukad och dekorerad. Omsorgsfullt och kärleksfullt hade någon skrivit mitt namn på en vacker liten skylt.
I samma stund jag satte mig la jag märke till den unga flickan som redan satt ner mitt emot mig. Kläderna hon bar var lite konstiga. Eller snarare gammaldags. Riktigt gammaldags. Jag log mot henne och hon log tillbaka. Hon såg inte ut att vara mer än 13-14 år gammal.
”Hej!” sa jag.
”Hej!” svarade hon snabbt.
”Jag heter Daniel. Vad heter du då?” fortsatte jag uppsluppet glad.
”Sofia.” svarade hon leende.
”Förlåt att jag frågar Sofia, men kläderna du bär är främmande för mig: Var kommer du ifrån?”
”Jag levde i den stora staden Rom, i slutet på det som kom att kallas 60-talet efter Kristus.” svarade Sofia.
”Va! Är det sant?” ropade jag ut, intresserad av kyrkohistoria som jag alltid har varit, och fortsatte: ”Berätta! Snälla berätta! Hur var det att leva där? I den allra första tiden efter att Jesus levde. Wow! Det måste har varit superspännande. Vad är din berättelse?”
Hon börjar lite trevande, men kommer snart igång. Och jag sitter trollbunden och lyssnar.
”Jag bodde med mina föräldrar och min yngre bror i ett stort, fint hus. Pappa var en välkänd politiker i staden och hade stort inflytande. Vi hade det bra ställt och jag brukade hjälpa mamma att dela ut mat till mindre rika människor.
En kväll kom pappa hem, och jag såg direkt i hans ansikte att något bekymrade honom.
”Kom och sätt er i köket, allihop.” sa han sammanbitet, och fortsatte: ”Jag har något jag måste berätta.
Jag såg oroligt på mamma men sa inget, utan satte mig mitt emot min pappa, bredvid min bror. Och pappa började berätta.
Han sa att han några dagar tidigare fått möta en man som hette Jesus. Inte fysiskt, men i hjärtat. Han sa att denna Jesus var Gud själv, och att han ville förlåta pappa alla hans fel och göra hans mörker ljust. Tårar började rinna ner för pappas kinder när han beskrev hur han bett Jesus om nytt liv, och hur hans hjärta blivit helt lätt när Guds heliga Ande flyttade in i hans hjärta.
När han hade berättat färdigt tystnade han och tittade på oss med tårar i ögonen.
”Nu önskar jag inget annat än att min familj ska få göra samma sak - jag vill be till Jesus med er allihop!” sa han.
Den kvällen tog vi varandras händer, och vi bad alla till Jesus för första gången. Vi grät, och det kändes helt underbart! Jag blev helt ren och fri! Jag fick möta Jesus och bli hans barn!”
”Vi började möta andra människor som kallades kristna. Vi sjöng kärlekssånger tillsammans med dem - sånger till Jesus! Vi bad och tackade honom tillsammans, och vi började berätta för våra grannar och vänner vilken underbar upplevelse vi hade haft, och att de kunde få densamma.
Men efter bara en vecka; en sen kväll när vi redan hade gått och lagt oss; så bankade det kraftigt på dörren. Jag vaknade och var väldigt rädd. Jag hörde pappa öppna dörren och en främmande röst som sa till honom att han hade tre minuter på sig att klä sig och familjen för att sedan följa med. Utanför dörren stod tolv soldater med svärd, spjut och facklor. De tog oss med till arresten där vi fick sova på det kalla och fuktiga golvet hela natten. Jag frågade pappa vad som var fel, men han svarade bara sammanbitet att vi skulle be till Jesus och vara trygga i honom.
Tidigt nästa morgon tog soldaterna med oss till den stora salen i domstolen. Den var redan fullpackad med människor som pratade och skrattade, och många av våra nya kristna vänner som satt bakbundna på ena sidan. Några hade blåmärken och sår i ansiktet. Några av dem grät, andra hälsade på oss med ett leende.
Domaren befallde att min pappa skulle kliva fram, och han sa omedelbart till pappa att förneka sin tro på Jesus.
”Jag kan inte förneka honom som har räddat mig, gett mig liv och förlåtit mig alla mina fel.” svarade pappa.
”Om du inte avsäger dig din så kallade tro så kommer du dömas till döden.” fräste domaren tillbaka.
”Inte ens döden kan få mig att förneka min kung.” svarade pappa lugnt.
Domaren höjde då rösten och ropade ut: ”Då kommer inte bara du, utan hela din familj att dö! Förneka Jesus och lev!”
Pappa vände sig långsamt om och såg på mig, min bror och min mamma. Han grät igen, såg mig in i ögonen och sa: ”Förlåt mig, men jag kan inte förneka Jesus. Han gav mig livet tillbaka. Han gav sitt liv för oss. Jag bekänner honom som min herre!”
”Dåre!” ropade domaren, ”då dömer jag dig, din familj och hela detta pack med kristna till döden med omedelbar verkan!”
”Soldaterna slet mig och min bror ifrån min mamma och pappa. Jag grät och höll om min bror och ropade på mamma. De tog oss till en stor cell på den stora stadion i Rom. Där satt vi inlåsta med många andra barn. Vi grät, och jag sa till min bror att vi måste be till Jesus. Vi såg läktarna fyllas av människor tills det satt tusentals människor där. Ett förväntansfullt sorl steg upp och blandades med skratt, busvisslingar och hånfulla rop mot Jesus. Vi grät ännu mer.
Så såg vi en port öppnas på andra sidan fältet, och min mamma och pappa klev ut med flera andra vuxna människor vi kände igen. Jag ropade, men de hörde inte. Pappa bar ett stort läderstycke, och jag såg att alla män bar likadana. I mitten av arenan stannade de, pappa la ut det stora läderstycket på marken och mamma la sig ovanpå. Pappa böjde sig ner och kysste mamma. Jag såg att han grät. Sedan började han sy in mamma i läderstycket tills det var helt förslutet. Jag grät och kramade om min bror när jag såg pappa lyfta upp mamma. Så hörde jag hur de alla började sjunga en av kärlekssångerna till Jesus. Svagt hörde jag mammas röst ur läderpaketet, och jag och min bror sjöng med gråtandes.
Så öppnades en ny dörr, och lejon, tigrar och vilddjur rusade in på arenan. Jag skrek, blundade och höll om min bror. Vi hörde hur sången tvärt tog slut. Det blev tyst, och vi grät ännu mer i samma stund människorna på läktaren började jubla och skrika.”
”Efter en stund öppnades vår dörr, och soldater tvingade ut oss barn till mitten av arenan. Jag sa till min lillebror att be till Jesus. Jag sa att Jesus kommer att hjälpa oss. Så såg jag vilddjurens dörr öppnas igen. Jag såg dem rusa mot oss. Jag blundade, ropade på Jesus och kramade min bror.”
”Och när jag öppnade mina ögon igen så var jag här! Jag hade kommit till den här underbart vackra platsen!” sa Sofia med förundran och glädje i rösten.
”Och min mamma och pappa är här! Och min lillebror, han sitter där borta.” fortsatte Sofia och pekade mot ett annat bord innan hon fortsatte:
”Men ännu härligare är att jag har mött Honom! Jag fick möta Jesus! Han är så vacker! När jag såg Honom kunde jag bara falla ner på knä framför Honom, gråta och tacka Honom för att Han räddade mig och min familj. Jag älskar Honom så mycket...” Sofias röst bröts av gråt igen, och tårar av tacksamhet som rann ner för hennes kinder.
Efter en stund torkade hon bort sina tårar, harklade sig, log och frågade:
”Men du då. Vem är du? Du har ju så konstiga kläder på dig” När levde du?”
”Jag levde i början av 2000-talet.” svarade jag mjukt, fortfarande helt tagen av hennes berättelse.
”Va!” utbrast Sofia, ”Levde du under den mest spännande tiden i Församlingens historia? Levde du under den enorma väckelsens dagar när fler människor dagligen blev frälsta än under någon annan tid i historien? Levde du då Guds kraft var utgjuten över hela jorden, när mirakler skedde, när Gud snabbade på sitt rikes framväxt precis innan Jesus kom tillbaka?” Sofia såg ut som ett barn kvällen innan julafton när hon sköt ut orden likt en kulspruta.
”Berätta!” fortsatte hon: ”Vad är din berättelse?!”
Tillslut så hittade jag min plats. Vackert dukad och dekorerad. Omsorgsfullt och kärleksfullt hade någon skrivit mitt namn på en vacker liten skylt.
I samma stund jag satte mig la jag märke till den unga flickan som redan satt ner mitt emot mig. Kläderna hon bar var lite konstiga. Eller snarare gammaldags. Riktigt gammaldags. Jag log mot henne och hon log tillbaka. Hon såg inte ut att vara mer än 13-14 år gammal.
”Hej!” sa jag.
”Hej!” svarade hon snabbt.
”Jag heter Daniel. Vad heter du då?” fortsatte jag uppsluppet glad.
”Sofia.” svarade hon leende.
”Förlåt att jag frågar Sofia, men kläderna du bär är främmande för mig: Var kommer du ifrån?”
”Jag levde i den stora staden Rom, i slutet på det som kom att kallas 60-talet efter Kristus.” svarade Sofia.
”Va! Är det sant?” ropade jag ut, intresserad av kyrkohistoria som jag alltid har varit, och fortsatte: ”Berätta! Snälla berätta! Hur var det att leva där? I den allra första tiden efter att Jesus levde. Wow! Det måste har varit superspännande. Vad är din berättelse?”
Hon börjar lite trevande, men kommer snart igång. Och jag sitter trollbunden och lyssnar.
”Jag bodde med mina föräldrar och min yngre bror i ett stort, fint hus. Pappa var en välkänd politiker i staden och hade stort inflytande. Vi hade det bra ställt och jag brukade hjälpa mamma att dela ut mat till mindre rika människor.
En kväll kom pappa hem, och jag såg direkt i hans ansikte att något bekymrade honom.
”Kom och sätt er i köket, allihop.” sa han sammanbitet, och fortsatte: ”Jag har något jag måste berätta.
Jag såg oroligt på mamma men sa inget, utan satte mig mitt emot min pappa, bredvid min bror. Och pappa började berätta.
Han sa att han några dagar tidigare fått möta en man som hette Jesus. Inte fysiskt, men i hjärtat. Han sa att denna Jesus var Gud själv, och att han ville förlåta pappa alla hans fel och göra hans mörker ljust. Tårar började rinna ner för pappas kinder när han beskrev hur han bett Jesus om nytt liv, och hur hans hjärta blivit helt lätt när Guds heliga Ande flyttade in i hans hjärta.
När han hade berättat färdigt tystnade han och tittade på oss med tårar i ögonen.
”Nu önskar jag inget annat än att min familj ska få göra samma sak - jag vill be till Jesus med er allihop!” sa han.
Den kvällen tog vi varandras händer, och vi bad alla till Jesus för första gången. Vi grät, och det kändes helt underbart! Jag blev helt ren och fri! Jag fick möta Jesus och bli hans barn!”
”Vi började möta andra människor som kallades kristna. Vi sjöng kärlekssånger tillsammans med dem - sånger till Jesus! Vi bad och tackade honom tillsammans, och vi började berätta för våra grannar och vänner vilken underbar upplevelse vi hade haft, och att de kunde få densamma.
Men efter bara en vecka; en sen kväll när vi redan hade gått och lagt oss; så bankade det kraftigt på dörren. Jag vaknade och var väldigt rädd. Jag hörde pappa öppna dörren och en främmande röst som sa till honom att han hade tre minuter på sig att klä sig och familjen för att sedan följa med. Utanför dörren stod tolv soldater med svärd, spjut och facklor. De tog oss med till arresten där vi fick sova på det kalla och fuktiga golvet hela natten. Jag frågade pappa vad som var fel, men han svarade bara sammanbitet att vi skulle be till Jesus och vara trygga i honom.
Tidigt nästa morgon tog soldaterna med oss till den stora salen i domstolen. Den var redan fullpackad med människor som pratade och skrattade, och många av våra nya kristna vänner som satt bakbundna på ena sidan. Några hade blåmärken och sår i ansiktet. Några av dem grät, andra hälsade på oss med ett leende.
Domaren befallde att min pappa skulle kliva fram, och han sa omedelbart till pappa att förneka sin tro på Jesus.
”Jag kan inte förneka honom som har räddat mig, gett mig liv och förlåtit mig alla mina fel.” svarade pappa.
”Om du inte avsäger dig din så kallade tro så kommer du dömas till döden.” fräste domaren tillbaka.
”Inte ens döden kan få mig att förneka min kung.” svarade pappa lugnt.
Domaren höjde då rösten och ropade ut: ”Då kommer inte bara du, utan hela din familj att dö! Förneka Jesus och lev!”
Pappa vände sig långsamt om och såg på mig, min bror och min mamma. Han grät igen, såg mig in i ögonen och sa: ”Förlåt mig, men jag kan inte förneka Jesus. Han gav mig livet tillbaka. Han gav sitt liv för oss. Jag bekänner honom som min herre!”
”Dåre!” ropade domaren, ”då dömer jag dig, din familj och hela detta pack med kristna till döden med omedelbar verkan!”
”Soldaterna slet mig och min bror ifrån min mamma och pappa. Jag grät och höll om min bror och ropade på mamma. De tog oss till en stor cell på den stora stadion i Rom. Där satt vi inlåsta med många andra barn. Vi grät, och jag sa till min bror att vi måste be till Jesus. Vi såg läktarna fyllas av människor tills det satt tusentals människor där. Ett förväntansfullt sorl steg upp och blandades med skratt, busvisslingar och hånfulla rop mot Jesus. Vi grät ännu mer.
Så såg vi en port öppnas på andra sidan fältet, och min mamma och pappa klev ut med flera andra vuxna människor vi kände igen. Jag ropade, men de hörde inte. Pappa bar ett stort läderstycke, och jag såg att alla män bar likadana. I mitten av arenan stannade de, pappa la ut det stora läderstycket på marken och mamma la sig ovanpå. Pappa böjde sig ner och kysste mamma. Jag såg att han grät. Sedan började han sy in mamma i läderstycket tills det var helt förslutet. Jag grät och kramade om min bror när jag såg pappa lyfta upp mamma. Så hörde jag hur de alla började sjunga en av kärlekssångerna till Jesus. Svagt hörde jag mammas röst ur läderpaketet, och jag och min bror sjöng med gråtandes.
Så öppnades en ny dörr, och lejon, tigrar och vilddjur rusade in på arenan. Jag skrek, blundade och höll om min bror. Vi hörde hur sången tvärt tog slut. Det blev tyst, och vi grät ännu mer i samma stund människorna på läktaren började jubla och skrika.”
”Efter en stund öppnades vår dörr, och soldater tvingade ut oss barn till mitten av arenan. Jag sa till min lillebror att be till Jesus. Jag sa att Jesus kommer att hjälpa oss. Så såg jag vilddjurens dörr öppnas igen. Jag såg dem rusa mot oss. Jag blundade, ropade på Jesus och kramade min bror.”
”Och när jag öppnade mina ögon igen så var jag här! Jag hade kommit till den här underbart vackra platsen!” sa Sofia med förundran och glädje i rösten.
”Och min mamma och pappa är här! Och min lillebror, han sitter där borta.” fortsatte Sofia och pekade mot ett annat bord innan hon fortsatte:
”Men ännu härligare är att jag har mött Honom! Jag fick möta Jesus! Han är så vacker! När jag såg Honom kunde jag bara falla ner på knä framför Honom, gråta och tacka Honom för att Han räddade mig och min familj. Jag älskar Honom så mycket...” Sofias röst bröts av gråt igen, och tårar av tacksamhet som rann ner för hennes kinder.
Efter en stund torkade hon bort sina tårar, harklade sig, log och frågade:
”Men du då. Vem är du? Du har ju så konstiga kläder på dig” När levde du?”
”Jag levde i början av 2000-talet.” svarade jag mjukt, fortfarande helt tagen av hennes berättelse.
”Va!” utbrast Sofia, ”Levde du under den mest spännande tiden i Församlingens historia? Levde du under den enorma väckelsens dagar när fler människor dagligen blev frälsta än under någon annan tid i historien? Levde du då Guds kraft var utgjuten över hela jorden, när mirakler skedde, när Gud snabbade på sitt rikes framväxt precis innan Jesus kom tillbaka?” Sofia såg ut som ett barn kvällen innan julafton när hon sköt ut orden likt en kulspruta.
”Berätta!” fortsatte hon: ”Vad är din berättelse?!”
Har precis börjat läsa din blogg och tycker den är riktigt bra med väldigt många bra texter!
SvaraRadera