"Gud har sagt!"

Han lyfte ansiktet och stirrade upp mot solen. Den lyste lika starkt som igår. Och som förra veckan. ”Och som förra året.” tänkte han medan han torkade svetten ur pannan. Landet var inte känt som en regnig och fuktig plats, men torkan som pågått de senaste åren var värre än något någon levande person kunde komma ihåg.
”Inte konstigt att de skrattar igen” tänkte han tyst för sig själv när han såg att männen började samlas, ”Jag varnar för vatten - en varning som inte biter just nu. De skulle snarare se det som en välsignelse om vattnet kom.”

Många samlades för att skratta. Andra för att håna. Ytterligare några för att de var ilskna över oljudet. Den sistnämnda gruppen var de som bodde i närheten.
”Varje dag gamle man!” skrek de. ”Varje dag i över fyrtio år har dina hammarslag ekat över dalen.” ”Vi orkar inte mer!” skrek någon annan. En tredje fyllde i: ”Ge upp gubbe!”
Många av de yngre männen från dalen hade aldrig upplevt en tyst dag i sina liv. Många var födda in i oljudet och hammarslagen. Några familjer hade lämnat dalen redan för många år sedan, andra var på väg att flytta nu. Få stod ut med oljudet.

Han hade slitit i många, långa år nu; och inte bara med bygget. Ingen hade trott honom den dagen Gud talade. Ingen hade lyssnat. Alla hade skrattat, till och med hans fru. Det var den första striden som slitit på honom mer än han hade fruktat. De hade delat många tårar, och han hade varit alldeles för hård och stolt många gånger i början av bygget. Han log lite för sig själv när han tänkte på det. ”Det är över 40 år sedan nu,” sa han för sig själv,”och förhoppningsvis är jag en mjukare, och visare och bättre äkta man idag.”
Många gånger hade han fruktat att hon var på väg att lämna honom. Hon hade tagit så mycket mer illa vid sig när grannarna, släktingarna och de andra människorna i dalen började viska om att hennes man mist förståndet. Hon grät mycket under den första tiden. Men efter många ändlösa gräl där han slets mellan det Gud bett honom om att göra, och sin frus förtroende för honom, hade hon en dag tillslut sagt att hon litar på honom. Som från ingenstans. Som om att Gud hade talat till henne också.
Inget hade löst sig på en gång, men en sten lämnade bröstet och han kände förnyad energi i bygget då han visste att hans fru stod tillsammans med honom i bygget.

Nästa strid stod med två av pojkarna när de blev lite äldre. Som barn och unga tonåringar hade de inte gjort något hellre än att hjälpa pappa med det stora bygget, och hans äldsta son hade trofast fortsatt att bygga under hela livet. De två yngre hade dock en dag vägrat hjälpa till. Han förstod snart att det hade med jämnåriga och äldre vänner att göra, och inte minst deras föräldrar.
Det var den enda tiden han hade låtit hammaren vila under några månader för att vinna tillbaka sina pojkars tillit. Det var en jobbig tid, men tillsammans med sin fru hade de tillslut nått fram till pojkarnas hjärtan igen. Han hade visserligen fått kompromissa något, eller snarare justera lite, och låta pojkarna ha lite mer ledig tid tillsammans med sina vänner, men det hade det varit värt. När de efter  några år närmade sig 20 år så hade de börjat arbeta med en förnyad energi och målmedvetenhet igen. De hade börjat tro på uppdraget. Han log när han tittade upp och såg alla sina tre söner fullt upptagna med att arbeta. De hade alla tre fått var sin vacker och hjälpsam fru. Två av dem var redan gravida, och han hoppades att han skulle kunna ge sina barnbarn en trygg framtid.

Han drack några klunkar vatten för att stilla den irriterande törsten. ”Om jag blir färdig i tid,” tänkte han, ”om jag hinner färdigt innan vattnet kommer, då blir framtiden trygg för min familj.”

Han hade skapat sig ett mantra genom allt motstånd och strider. Det gick på instinkt idag, och han höll fast vid det. Han visste inte hur många spikar det hade gått åt i bygget hittills, men det kändes som ett oändligt nummer. Han visste dock, efter förfinad teknik, att varje spik krävde precis tre slag för att slås ner. Och för varje slag tänkte huvudet, eller talade munnen, ett ord: ”PANG! Gud...”, ”PANG! har...”, ”PANG! sagt!” Och där sjönk spiken in i träet.
”Gud har sagt!” ”PANG! PANG! PANG!”
”Gud har sagt!” ”PANG! PANG! PANG!”
”Gud har sagt!” ”PANG! PANG! PANG!”
”Gud har sagt!” ”PANG! PANG! PANG!”

När det var som mest problem i familjen talade han högt ut det för varje hammarslag: ”Gud har sagt!”
När han hade varit i mörka tider där han tvivlade på sig själv och sitt uppdrag under månader i sträck hade han vissa dagar desperat ropat ut det: ”Gud har sagt!”
Varje dag de stod och hånade honom viskade han tyst för sig själv: ”Gud...har...sagt!”
När de kom med all möjlig faktaupplysning till honom:
”Men Noa, det finns ju inget vatten här ju! Varför bygger du en båt på torra land?!”
”Gud har sagt!” ”PANG! PANG! PANG!”
”Men Noa, du säger att den ska bära alla djur. Ge dig! Det finns ju inga djur här.”
”Gud har sagt!” ”PANG! PANG! PANG!”
”Noa! Du har ju byggt på båten i över 40 år nu. Varför? Är du galen?”
”Gud har sagt!” ”PANG! PANG! PANG!”

Många hade blivit mjukare då djuren började strömma till. Ingen visste var de kom ifrån, men helt plötsligt var de där. Två av varje sort. En av varje kön. Ibland sju par av en art. De kom till honom. Någon ledde dem till hans båt.
Många hade börjat viska då. Några hade till och med kommit närmare, som att de ville fråga honom om framtiden. Men alla hade bitit sig i läppen och inte vågat fråga. Tillslut hade de även vant sig vid djuren, och några började till och med förklara varför djuren betedde sig så till synes märkligt. De hade många komplicerade teorier.
Men han visste varför:
”Gud har sagt!” ”PANG! PANG! PANG!”

Han tittade upp igen. Såg på bygget. I stort sett färdigt nu: Den största båt någon någonsin kunnat drömma om. De senaste månaderna hade mest bestått av underhåll och finjusteringar. Två av hans pojkar hade inte byggt något under det senaste året, utan hade istället varit fullt upptagna med att samla in mat och proviant för både människor och djur, och lagra det i de enorma förrådsutrymmena.
Han slog i en spik till: ”Gud har sagt!” ”PANG! PANG! PANG!”

Och i samma ögonblick som spiken sjönk ner kände han den: Droppen som landade nästan obemärkt på hans högra hand. ”På min hammarhand” hann han tänka, ”På min löfteshand.”
Han lyfte blicken ännu en gång. Solen hade snabbt försvunnit och himmelen var tung av mörka moln.
”Regnet kommer..” viskade han till sig själv och fortsatte, ”Nu sker det..för det blir alltid som Gud har sagt...”

Så en sista gång reste han sig, borstade dammet av sina knän, lyfte sina händer och sitt ansikte mot himmelen. Han smakade på regnet, log först, men började sedan skratta djupt då han ropade ut:

”GUD HAR SAGT!”