Igår besökte jag Etnografiska museet här i Stockholm, tillsammans med både Ledarskolan och Bibelskolan. Ett av mina favoritmuseum i STHLM!
Vi fick en föreläsning om hinduism och Buddism av Karin som arbetade där...
Den sköna, mystiska, vackra beskrivningen av Hinduismen framkallade en skön anekdot ur mitt minne.... Håll till godo!:)
För elva år sedan åkte den blott artonårige gymnasieeleven Daniel från Jönköping äntligen med Mission SOS på festival bland de onådda folken. Denna resa gick till Nordindien och innehåll tusentals människor frälsta, befrielser från onda andar, förlamade som gick och massdop i Helig Ande!
Anekdoten utspelar sig dock efter festivalens slut. Då åkte jag och hela teamet tåg från Ranchi i nordöst, hela vägen till New Dehli i väst, och stannade på strategiska platser för att be och studera.
En av dessa platser var Varanasi...
Åh! Den heliga staden! Staden vid Ganges - floden, som består till hälften av gudinnan Gangas vatten och till hälften av guden Shivas hår. Staden med trapporna ner mot vattnet. Soluppgången som blixtrar sig dubbelt så kraftfull och vacker genom det sakta rullande vattnet. Staden - varje hindus drömresemål, heliga vallfärdsort, och önskeplatsen att få dö. Staden vid vattnet - vattnet som kan tvätta dig ren från dålig karma...
Vi kom fram tidigt på morgonen. Jag hade läst på - som alltid! Jag hade sett de vackra bilderna. Jag kände till de stilla ritualbaden tidigt om morgonen. Jag hade kameran i högsta hugg, och ville nu se det varje västerlänning vill se: Det mystiska, det magiska, det exotiska, det rena...
Och där fanns de - västerlänningarna: Sökarna med dreds, batiktröja och radband. Turisterna med övervikt, magväska och svettband.
Solen hade gått upp, och vi satte oss i en båt för att få se skådespelet från Ganges perspektiv. Livet var bra. Stilla. Härligt. Båten susade fram, och jag skulle precis smeka vattenytan med handflatan för att etsa fast minnet i alla sinnen...
"Stopp!" Maria, sjuksyrra, evangelistfru, och mångårigt erfaren festivalteamare ropade till mig.
"Vad?!" svarade jag.
"Rör inte vattnet!" fortsatte hon. "Den koncentration kolerabakterier vi blir sjuka av är 80 000 gånger så hög i Ganges vatten här i Varanasi."
"Tback pbör ptipptet!" lyckades jag svara från en i mitt liv aldrig mer sammanpressad mun.
Västelandets mystiska bild av det heliga Varanasi raserades på ett ögonblick av den krassa verklighetens högbefolkade och kulturellt dynamiska Indien:
Barn som busade i vattnet, kastade boll och dök under flytande berg av sopor, och då snackar vi S-O-P-O-R, samtidigt som de sprutade vetten från sin mun eller hostade av en kallsup.
Kunde det bli värre?
Ja.
En död, och av likgaser, uppsvälld ko stöter i land precis bredvid barnen.
Kunde det bli värre?
Ja.
Kilo, efter kilo, efter kilo med aska från brända lik tömdes ständigt i den "rena" floden. "Myndigheterna har förbjudit oss att dumpa hela lik..."
Kunde det bli värre?
Jag skakade på huvudet åt frågan i mitt huvud, och vände bort ansiktet, och insåg i samma stund:
Ja.
En död, och av likgaser, uppsvälld MAN flyter förbi bredvid båten.
Kunde det bli värre?
Ja:)
På restaurangen den eftermiddag, fönster ut mot Ganges, när jag suger i mig underbara nudlar så frågar någon i teamet med ett finurligt leende på läpparna :
"Undra vilket vatten dessa nudlar kokat i?"
Bon apetit!
Anekdot slut! 100 % sann! :)
Hahahaha! Missförstå mig rätt:
Fråga dem som känner mig: JAG ÄLSKAR INDIEN! Vill INTE tala ner landet alls, eller måla upp en fruktansväd bild av detta land. Men kanske väga upp den överdrivet förskönande bilden... Indien är troligtvis det mest fascinerande land jag besökt - och jag har rest mycket! Underbara människor! Fantastisk framtid! Spännande OCH fascinerande kultur!
Blev bara bubblande full i skratt när jag återigen fick höra Karins, västvärldens, av romantik skimrande beskrivning av detta underbara land... Välkommen till verkligheten tänkte jag och bet mig i tungan!:)
Be för Indien! Dröm om Indien! Och åk dit som missionär!
PS: Nudlarna VAR goda - och jag blev inte magsjuk en enda dag under mina två veckor i landet som stal en bit av mitt hjärta! Inte förrän jag landade i Sverige igen:)
Vi fick en föreläsning om hinduism och Buddism av Karin som arbetade där...
Den sköna, mystiska, vackra beskrivningen av Hinduismen framkallade en skön anekdot ur mitt minne.... Håll till godo!:)
Anekdoten utspelar sig dock efter festivalens slut. Då åkte jag och hela teamet tåg från Ranchi i nordöst, hela vägen till New Dehli i väst, och stannade på strategiska platser för att be och studera.
En av dessa platser var Varanasi...
Vi kom fram tidigt på morgonen. Jag hade läst på - som alltid! Jag hade sett de vackra bilderna. Jag kände till de stilla ritualbaden tidigt om morgonen. Jag hade kameran i högsta hugg, och ville nu se det varje västerlänning vill se: Det mystiska, det magiska, det exotiska, det rena...
Solen hade gått upp, och vi satte oss i en båt för att få se skådespelet från Ganges perspektiv. Livet var bra. Stilla. Härligt. Båten susade fram, och jag skulle precis smeka vattenytan med handflatan för att etsa fast minnet i alla sinnen...
"Stopp!" Maria, sjuksyrra, evangelistfru, och mångårigt erfaren festivalteamare ropade till mig.
"Vad?!" svarade jag.
"Rör inte vattnet!" fortsatte hon. "Den koncentration kolerabakterier vi blir sjuka av är 80 000 gånger så hög i Ganges vatten här i Varanasi."
"Tback pbör ptipptet!" lyckades jag svara från en i mitt liv aldrig mer sammanpressad mun.
Västelandets mystiska bild av det heliga Varanasi raserades på ett ögonblick av den krassa verklighetens högbefolkade och kulturellt dynamiska Indien:
Barn som busade i vattnet, kastade boll och dök under flytande berg av sopor, och då snackar vi S-O-P-O-R, samtidigt som de sprutade vetten från sin mun eller hostade av en kallsup.
Kunde det bli värre?
Ja.
En död, och av likgaser, uppsvälld ko stöter i land precis bredvid barnen.
Kunde det bli värre?
Ja.
Kilo, efter kilo, efter kilo med aska från brända lik tömdes ständigt i den "rena" floden. "Myndigheterna har förbjudit oss att dumpa hela lik..."
Kunde det bli värre?
Jag skakade på huvudet åt frågan i mitt huvud, och vände bort ansiktet, och insåg i samma stund:
Ja.
En död, och av likgaser, uppsvälld MAN flyter förbi bredvid båten.
Kunde det bli värre?
Ja:)
På restaurangen den eftermiddag, fönster ut mot Ganges, när jag suger i mig underbara nudlar så frågar någon i teamet med ett finurligt leende på läpparna :
"Undra vilket vatten dessa nudlar kokat i?"
Bon apetit!
Hahahaha! Missförstå mig rätt:
Fråga dem som känner mig: JAG ÄLSKAR INDIEN! Vill INTE tala ner landet alls, eller måla upp en fruktansväd bild av detta land. Men kanske väga upp den överdrivet förskönande bilden... Indien är troligtvis det mest fascinerande land jag besökt - och jag har rest mycket! Underbara människor! Fantastisk framtid! Spännande OCH fascinerande kultur!
Blev bara bubblande full i skratt när jag återigen fick höra Karins, västvärldens, av romantik skimrande beskrivning av detta underbara land... Välkommen till verkligheten tänkte jag och bet mig i tungan!:)
Be för Indien! Dröm om Indien! Och åk dit som missionär!
PS: Nudlarna VAR goda - och jag blev inte magsjuk en enda dag under mina två veckor i landet som stal en bit av mitt hjärta! Inte förrän jag landade i Sverige igen:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar