Han darrade till när hans stam blev utpekad. "Vad är sannolikheten?", frågade han sig själv. Han insåg snabbt att han visste svaret på den frågan, och likt ett nervöst tvång började han räkna ut procenten. Tolv stammar. En tolftedels chans. "Det måste bli...eh..8%?" tänkte han för sig själv, medan han bet sönder underläppen.
När Josua igår hade spridit påbudet att man "i HERRENS namn" skulle kasta lott för att finna den stam, släkt, familj och man som dragit ner denna olycka över landet, hade han blivit helt kall. Och omedelbart hade han insett det han förnekandes vetat om hela tiden: Nederlaget i Ai kan bero på mig! Jag kan ha dräpt dessa mina bröder. Jag kan ha orsakat denna olycka över mitt folk.
Han hade snabbt fysiskt skakat på huvudet, som om att det skulle skaka av denna hemska tanke från honom. Han hade rest sig, plockat ihop sina saker efter måltiden med sin familj, och gått och lagt sig. Halva natten hade sedan varit en kamp mellan logik, känslor, sannolikhet, fruktan, tvivel och förnekelse. Långt in på natten hade han tillslut somnat, överbevisad av sig själv att det skulle vara omöjligt att hitta just honom bland den dryga miljon soldater de var. Och självklart kan han inte ha varit den enda som belönat sig själv med ett litet krigsbyte. Självklart var det många som tagit det som rätteligen tillhörde dem. De förtjänade minsann en belöning! Det måste ju Josua förstå. Efter alla dessa år av vandring och väntan. Nu är det ju skördetid! Ha, Josua förresten; han hade nog själv tagit det största bytet - självklart hade han det - han var ju Ledaren!
"Många, många har tagit ett större byte än mig i alla fall..." var det sista han tyst viskade ut innan han somnade drömlöst.
Nästa lott föll på seraiternas släkt. Hans blick började flacka, och händerna darrade nu okontrollerat. Han stoppade dem i fickorna för att ingen skulle se. "Om jag bara står stilla och tyst; om jag bara inte tittar någon i ögonen; om jag bara inte andas; då kan de aldrig hitta mig", tröstade han sig själv.
Han tänkte tillbaka till den där händelsen från hans tidiga barndom. Han kan inte ha varit mer än fyra-fem år, men han mindes det klart och tydligt än: När Josua, Kaleb och de andra tio han inte längre mindes namnen på, hade kommit tillbaka från deras uppdrag. De hade lämnat olika rapporter, och de vuxna hade bestämt sig för att tro på de tio. HERREN hade då bestämt att det skulle bli som de själva sa, och de skulle inte få nå fram.
Resten av hans barndom, och hela hans ungdom hade sedan präglats av en nit och brand att aldrig bli som de tio. Han och hans vänner hade bestämt sig: Vi vill gå med Josua! Vi vill lita på HERREN! Vi vill vara löftesgenerationen!
Josua hade sedan tränat dem. I grupper hade de samlats till förberedelse. Svärd och spjut hade de lärt sig hantera, och de hade nitiskt studerat Lagen. Han kunde den fortfarande idag som ett rinnande vatten.
En dag, när han var 16 år gammal, hade Josua valt att inspektera just hans grupp. Han hade aldrig tidigare varit så nervös: Ledaren ska komma till oss! Han hade inte vetat vad han skulle förvänta sig av att få vara nära Josua, men när Ledaren skakat hand med dem alla, och tittat djupt i hans ögon, då brann det klarare än någonsin i hans hjärta: "Jag följer denna man till jordens ände! Jag ska bli världens bästa soldat!"
"Nästa lott pekar på Sabdi familj!" ropade Kaleb högt. Akan såg Josua stå med armarna i kors och bister blick bakom Kaleb. "Mina två hjältar", tänkte Akan. Och till och med nu, i ödesstunden och med en vrede pulserande ut från Josua, så kunde Akan se en härlighet över honom; samma härlighet som alltid fanns där när Josua varit i Tältet. "Jag älskar den mannen," tänkte Akan tyst; "och han har lärt mig att älska HERREN. Vad har jag gjort?!"
Dagen då de äntligen klev över Floden flimmrade förbi i Akans medvetande. Den berusning han känt då kunde inte jämföras med något annat i hans liv. HERRENS löfte hade konkret gått i uppfyllelse! De var i löfteslandet! Han skulle aldrig mer tvivla på något HERREN sa! Han skulle leva sitt liv för HERREN! Han skulle vara en del i den nya generationens segertåg över Löfteslandet. Han var berusad av lycka, spänning och förväntan. Han skrev historia!
Efter det hade Gudsmötet skett. Där i Gilgal, tillsammans med hela armen. Han hade aldrig tvekat. Han kunde göra vad som helt för HERREN! Där hade alla vuxna män omskurits. Enorm smärta och hög feber ett par dagar, men vad betydde det när han fick hedra HERRENS förbund! HERREN hade till och med fysiskt besökt Josua efter den händelsen - ryktet spred sig som en löpeld och hela armén blev styrkt och uppmuntrad.
En efter en fick de nu gå fram. Hans farbröder, kusiner och bröder. Tystnaden var kompakt. Han hörde inte vad som sades till hans familjemedlemmar när de klev fram till Josua, men han såg att de alla vinkades förbi efter bara några sekunders överläggning.
"Jag skulle ju aldrig svika HERREN", tänkte han för sig själv. "Jag skulle ju leva heligt och rent!"
Manteln som varit så vacker när han först sett den, var nu inget annat en en trasmatta, och silvret som låg nedgrävt under hans tält brände som ett glödgat järn i hans samvete. Och guldet sen. Hur kunde ett halvkilo guld sett så attraktivt ut för några dagar sedan? Han kunde inte förstå. Han ville aldrig mer se guld i sitt liv. Och han insåg snabbt med fruktan att precis det skulle uppfyllas. Livet rann iväg likt sand mellan fingrarna på honom.
Allt hade varit så klart och tydligt under de sju dagar de vandrat runt murarna. De hade gjort sig till åtlöje i stadens ögon, men de tog tyst emot allt spott och skratt, för de visste bättre. Hellre lyda HERREN än vinna människors gunst. På den sjunde dagen hade sedan instruktionerna varit så tydliga. Så enkla. Ge upp ett härskri, ett segervrål. Och rör INGENTING i staden. Så rent. Så enkelt. Så självklart. Varför skulle han vilja röra det som tillhör fienden? Han är ju en HERRENS soldat.
Muren hade rasat. Ingen bland hans folk hade dött. Inte en enda. Inte en pil hade avfyrats, inget hade lyft sitt svärd. HERREN hade vunnit segern.
Varför tillät han sig att vandra omkring i rasmassorna? Varför lekte han med elden? Varför exponerade han sig för frestelsen? "För att jag var stark nog att stå emot...", viskade han ironiskt till sig själv.
"Akan!", ropade Kaleb. Darrandes gick han upp. Inte sedan han var 16 hade han personligen varit så här nära Ledaren. Hans försökte desperat disciplinera sin flackande blick, men kunde inte förmå sig att titta upp. Han såg att de kastade något på marken, och sedan blev det alldeles stilla. Helt stilla.
Försiktigt lyfte han sin blick. Sakta såg han upp.
Ögonen han mötte var inte längre någon människas ögon, trots att de satt på Josua. De brann. Han tittade in i eld.
Hela armén hörde Josua när han ropade, eller närmast vrålade ut:
"Du har satt hela ditt folks existens på spel! Du har riskerat Guds förbundsplan. Varför? Hur kunde du sälja dig? Vad är ditt pris?" Tårar strömmade ner för Josuas kinder när han ropade.
Ingen i armén hörde när Akan viskade tillbaka:
"Mitt pris var:
en mantel,
2,4 kilo silver,
0,6 kilo guld..."
När Josua igår hade spridit påbudet att man "i HERRENS namn" skulle kasta lott för att finna den stam, släkt, familj och man som dragit ner denna olycka över landet, hade han blivit helt kall. Och omedelbart hade han insett det han förnekandes vetat om hela tiden: Nederlaget i Ai kan bero på mig! Jag kan ha dräpt dessa mina bröder. Jag kan ha orsakat denna olycka över mitt folk.
Han hade snabbt fysiskt skakat på huvudet, som om att det skulle skaka av denna hemska tanke från honom. Han hade rest sig, plockat ihop sina saker efter måltiden med sin familj, och gått och lagt sig. Halva natten hade sedan varit en kamp mellan logik, känslor, sannolikhet, fruktan, tvivel och förnekelse. Långt in på natten hade han tillslut somnat, överbevisad av sig själv att det skulle vara omöjligt att hitta just honom bland den dryga miljon soldater de var. Och självklart kan han inte ha varit den enda som belönat sig själv med ett litet krigsbyte. Självklart var det många som tagit det som rätteligen tillhörde dem. De förtjänade minsann en belöning! Det måste ju Josua förstå. Efter alla dessa år av vandring och väntan. Nu är det ju skördetid! Ha, Josua förresten; han hade nog själv tagit det största bytet - självklart hade han det - han var ju Ledaren!
"Många, många har tagit ett större byte än mig i alla fall..." var det sista han tyst viskade ut innan han somnade drömlöst.
Nästa lott föll på seraiternas släkt. Hans blick började flacka, och händerna darrade nu okontrollerat. Han stoppade dem i fickorna för att ingen skulle se. "Om jag bara står stilla och tyst; om jag bara inte tittar någon i ögonen; om jag bara inte andas; då kan de aldrig hitta mig", tröstade han sig själv.
Han tänkte tillbaka till den där händelsen från hans tidiga barndom. Han kan inte ha varit mer än fyra-fem år, men han mindes det klart och tydligt än: När Josua, Kaleb och de andra tio han inte längre mindes namnen på, hade kommit tillbaka från deras uppdrag. De hade lämnat olika rapporter, och de vuxna hade bestämt sig för att tro på de tio. HERREN hade då bestämt att det skulle bli som de själva sa, och de skulle inte få nå fram.
Resten av hans barndom, och hela hans ungdom hade sedan präglats av en nit och brand att aldrig bli som de tio. Han och hans vänner hade bestämt sig: Vi vill gå med Josua! Vi vill lita på HERREN! Vi vill vara löftesgenerationen!
Josua hade sedan tränat dem. I grupper hade de samlats till förberedelse. Svärd och spjut hade de lärt sig hantera, och de hade nitiskt studerat Lagen. Han kunde den fortfarande idag som ett rinnande vatten.
En dag, när han var 16 år gammal, hade Josua valt att inspektera just hans grupp. Han hade aldrig tidigare varit så nervös: Ledaren ska komma till oss! Han hade inte vetat vad han skulle förvänta sig av att få vara nära Josua, men när Ledaren skakat hand med dem alla, och tittat djupt i hans ögon, då brann det klarare än någonsin i hans hjärta: "Jag följer denna man till jordens ände! Jag ska bli världens bästa soldat!"
"Nästa lott pekar på Sabdi familj!" ropade Kaleb högt. Akan såg Josua stå med armarna i kors och bister blick bakom Kaleb. "Mina två hjältar", tänkte Akan. Och till och med nu, i ödesstunden och med en vrede pulserande ut från Josua, så kunde Akan se en härlighet över honom; samma härlighet som alltid fanns där när Josua varit i Tältet. "Jag älskar den mannen," tänkte Akan tyst; "och han har lärt mig att älska HERREN. Vad har jag gjort?!"
Dagen då de äntligen klev över Floden flimmrade förbi i Akans medvetande. Den berusning han känt då kunde inte jämföras med något annat i hans liv. HERRENS löfte hade konkret gått i uppfyllelse! De var i löfteslandet! Han skulle aldrig mer tvivla på något HERREN sa! Han skulle leva sitt liv för HERREN! Han skulle vara en del i den nya generationens segertåg över Löfteslandet. Han var berusad av lycka, spänning och förväntan. Han skrev historia!
Efter det hade Gudsmötet skett. Där i Gilgal, tillsammans med hela armen. Han hade aldrig tvekat. Han kunde göra vad som helt för HERREN! Där hade alla vuxna män omskurits. Enorm smärta och hög feber ett par dagar, men vad betydde det när han fick hedra HERRENS förbund! HERREN hade till och med fysiskt besökt Josua efter den händelsen - ryktet spred sig som en löpeld och hela armén blev styrkt och uppmuntrad.
En efter en fick de nu gå fram. Hans farbröder, kusiner och bröder. Tystnaden var kompakt. Han hörde inte vad som sades till hans familjemedlemmar när de klev fram till Josua, men han såg att de alla vinkades förbi efter bara några sekunders överläggning.
"Jag skulle ju aldrig svika HERREN", tänkte han för sig själv. "Jag skulle ju leva heligt och rent!"
Manteln som varit så vacker när han först sett den, var nu inget annat en en trasmatta, och silvret som låg nedgrävt under hans tält brände som ett glödgat järn i hans samvete. Och guldet sen. Hur kunde ett halvkilo guld sett så attraktivt ut för några dagar sedan? Han kunde inte förstå. Han ville aldrig mer se guld i sitt liv. Och han insåg snabbt med fruktan att precis det skulle uppfyllas. Livet rann iväg likt sand mellan fingrarna på honom.
Allt hade varit så klart och tydligt under de sju dagar de vandrat runt murarna. De hade gjort sig till åtlöje i stadens ögon, men de tog tyst emot allt spott och skratt, för de visste bättre. Hellre lyda HERREN än vinna människors gunst. På den sjunde dagen hade sedan instruktionerna varit så tydliga. Så enkla. Ge upp ett härskri, ett segervrål. Och rör INGENTING i staden. Så rent. Så enkelt. Så självklart. Varför skulle han vilja röra det som tillhör fienden? Han är ju en HERRENS soldat.
Muren hade rasat. Ingen bland hans folk hade dött. Inte en enda. Inte en pil hade avfyrats, inget hade lyft sitt svärd. HERREN hade vunnit segern.
Varför tillät han sig att vandra omkring i rasmassorna? Varför lekte han med elden? Varför exponerade han sig för frestelsen? "För att jag var stark nog att stå emot...", viskade han ironiskt till sig själv.
"Akan!", ropade Kaleb. Darrandes gick han upp. Inte sedan han var 16 hade han personligen varit så här nära Ledaren. Hans försökte desperat disciplinera sin flackande blick, men kunde inte förmå sig att titta upp. Han såg att de kastade något på marken, och sedan blev det alldeles stilla. Helt stilla.
Försiktigt lyfte han sin blick. Sakta såg han upp.
Ögonen han mötte var inte längre någon människas ögon, trots att de satt på Josua. De brann. Han tittade in i eld.
Hela armén hörde Josua när han ropade, eller närmast vrålade ut:
"Du har satt hela ditt folks existens på spel! Du har riskerat Guds förbundsplan. Varför? Hur kunde du sälja dig? Vad är ditt pris?" Tårar strömmade ner för Josuas kinder när han ropade.
Ingen i armén hörde när Akan viskade tillbaka:
"Mitt pris var:
en mantel,
2,4 kilo silver,
0,6 kilo guld..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar