Kan omöjligt undgå att tänka på alla skillnader jag dagligen ser mellan Svensk och Amerikansk tro och kristenhet. Och nästan varje vecka kommer jag på mig själv att börja bli kritisk, åt det ena hållet eller det andra. Då tvingas jag till omvändelse i tanke och tal.
Vill därför idag inte kritisera vare sig den ena eller den andra, utan snarare genom att stå mitt i försöka se hur vi kan hjälpa varandra.
Några (av många, många fler) områden jag kan se en större skillnad:
- Inställningen till väckelsekristendom
Inställningen till den typiska väckelsekristendomen, med fokus på att ta Apostlagärningarna som instruktionsbok, med tro på under, tecken, förföljelse, troendedop, tungotal, befrielse och radikal frälsningspredikan är sundare här i USA (åtminstone på de platser jag besökt).
Väckelsekristendom är SJÄLVKLART här, det är inte ens en kategori, eller i opposition till något annat. I Sverige har jag mer frekvent stött på en negativ syn på denna typ av tro. Man avisar den gärna lite högmodigt som en naiv typ av kristendom, och tror att det aldrig kan fungera i Sverige. Vilket leder till nästa observation.
- Intellektualism
För att fortsätta på föregående tanke, så verkar det som att man i Sverige kan vara ANTINGEN intellektuell eller klassiskt väckelsekristen - inte både och. Det är som att en ökad kunskap, och ett skarpare intellekt ofta står i motsats till det kraftfulla och enkla evangeliet. Märkligt, då Paulus bevisade att kombinationen är just den mest framgångsrika...
Här i USA verkar man inte göra samma uppdelning, utan man ser istället två sidor av samma mynt, där evangelium kan predikas enkelt, glasklart och radikalt - med under och tecken som en följd - samtidigt som man gärna för resonemang på ett högre plan och ser studier som något viktigt. Kunskapen blåser inte upp lika enkelt här, verkar det som. Är det kanske ett problem vi bör göra något åt i Sverige?
- Överlåtelse och disciplin
Det jag märker att jag bär med mig väldigt starkt i jämförelse med många av mina Amerikanska vänner, är överlåtelse och disciplin. Här "känner" man mer, och har lättare att vara flyktig och rotlös. Det finns historiska förklaringar till varför kulturen ser ut så idag, men det får jag lämna åt ett annat inlägg, då resonemanget blir för långt att förklara här.
I Sverige (Europa?) är vi mer förankrade och trogna, disciplinerade och överlåtna en vision under en längre tid. Det skapar en trygghet för en ledare och en församling som är väldigt sund. Det finns självklart negativa sidor i det också, men i det stora hela väger det positiva över många gånger om.
Här kan USA lära av oss!
- Åsikter och grupptryck
I miljön jag befinner mig i just nu är man mycket mer befriad från grupptryck, kyrkopolitik och åsiktssmideri än vad jag är van vid från Sverige. När jag reste mycket i Skandinavien de senaste tre åren fick jag vaka över mina öron och sinne mycket mer än vad jag behöver göra här. I Sverige vill vi gärna ha en åsikt om allt och alla, vi tar sidor och vill tillhöra en grupp. "Vad tycker du om vad han sa, den gjorde eller deras stil...??" Här bryr man sig mindre, på ett SUNT sätt! Låt grannen göra det han vill - jag gör ändå så här!
Ta bara påvevalet som ett exempel: Genom sociala medier och svenska tidningar kommer en flod av information, åsikter och kommentarer. Trots att man har en otroligt mycket större katolsk befolkning här, så är det snarare ett axelryck; "Ok, katolikerna har fått en ny ledare...so?!"
Man bryr sig mindre. Varför? Jo, man är mindre orolig för att "ha fel åsikt". Här är det nämligen inte "modernt" att hylla allt per automatik bara för att det är gammalt, traditionellt och liturgiskt! I Sverige är just det den hippaste inställningen en kristen kan ha idag, och därmed måste ALLA tycka och tänka så...
Har vi något att lära av amerikanskens avslappnade inställning måhända?
- Andlighet
En svårare sak att avgöra vad som är mest sunt, men vi har nog mycket att lära av varandra.
Amerikaner tycks vara mycket mer naturligt andliga. Andlighet här är inte likställt med mysticism, vilket det ofta tenderar att vara i Sverige.
Här är andlighet något naturligt, vilket inte heller gör uppdelningen mellan ande, kropp och själ svårtillgänglig eller krystad. Älskar det! Då kopplar man lättare ihop materiella problem med andliga, och andlig krigföring är inget suspekt.
Den negativa sidan blir ju självklart om man gör allt till en andlig diskussion och blir överandlig. De vise får väl tvista om vad som är värst; överandlighet eller underandlighet - själv ska jag försöka gå mitt på vägen!
- Församlingsplanteringar
I Sverige verkar det som vi har ett kraftfullare revirtänkande, och blir snabbare misstänksamma och negativt inställda till församlingsplanteringar. "Det här är ju VÅR stad!" "Vi finns ju redan här!"
Vi behöver ju inte argumentera länge för att inse att de flesta amerikanska städer har LÅNGT FLER församlingar och kristna än vilken svensk stad som helst. Trots det så planteras det massor av församlingar, och alla hejar på! Man är nämligen mer "Kingdom Minded" och mindre jag-centrerad här.
Låt oss lära, bli befriade och generösa!
- Individualism
Mycket av det jag jämför ovan kan härledas till Amerikanernas starka individualism, och vår avsaknad av just det. Vi är präglade av 100 år av socialism på gott och ont. Det ger oss janteproblem och grupptrycksproblem. Samtidigt är det det som gör oss överlåtna, trogna och ofta hjälpsamma. Amerikanern blir mer självsäker, framtidsfokuserad, men också lite rotlös. Vi bör lära av varandra gällande denna punkt:)
Kommer säkert se många fler saker framöver. Detta var bara några korta tankar. Hoppas det skapar tankar och hjälper både dig och mig att rasera tankebyggnader.
Vill därför idag inte kritisera vare sig den ena eller den andra, utan snarare genom att stå mitt i försöka se hur vi kan hjälpa varandra.
Några (av många, många fler) områden jag kan se en större skillnad:
- Inställningen till väckelsekristendom
Inställningen till den typiska väckelsekristendomen, med fokus på att ta Apostlagärningarna som instruktionsbok, med tro på under, tecken, förföljelse, troendedop, tungotal, befrielse och radikal frälsningspredikan är sundare här i USA (åtminstone på de platser jag besökt).
Väckelsekristendom är SJÄLVKLART här, det är inte ens en kategori, eller i opposition till något annat. I Sverige har jag mer frekvent stött på en negativ syn på denna typ av tro. Man avisar den gärna lite högmodigt som en naiv typ av kristendom, och tror att det aldrig kan fungera i Sverige. Vilket leder till nästa observation.
- Intellektualism
För att fortsätta på föregående tanke, så verkar det som att man i Sverige kan vara ANTINGEN intellektuell eller klassiskt väckelsekristen - inte både och. Det är som att en ökad kunskap, och ett skarpare intellekt ofta står i motsats till det kraftfulla och enkla evangeliet. Märkligt, då Paulus bevisade att kombinationen är just den mest framgångsrika...
Här i USA verkar man inte göra samma uppdelning, utan man ser istället två sidor av samma mynt, där evangelium kan predikas enkelt, glasklart och radikalt - med under och tecken som en följd - samtidigt som man gärna för resonemang på ett högre plan och ser studier som något viktigt. Kunskapen blåser inte upp lika enkelt här, verkar det som. Är det kanske ett problem vi bör göra något åt i Sverige?
Det jag märker att jag bär med mig väldigt starkt i jämförelse med många av mina Amerikanska vänner, är överlåtelse och disciplin. Här "känner" man mer, och har lättare att vara flyktig och rotlös. Det finns historiska förklaringar till varför kulturen ser ut så idag, men det får jag lämna åt ett annat inlägg, då resonemanget blir för långt att förklara här.
I Sverige (Europa?) är vi mer förankrade och trogna, disciplinerade och överlåtna en vision under en längre tid. Det skapar en trygghet för en ledare och en församling som är väldigt sund. Det finns självklart negativa sidor i det också, men i det stora hela väger det positiva över många gånger om.
Här kan USA lära av oss!
- Åsikter och grupptryck
I miljön jag befinner mig i just nu är man mycket mer befriad från grupptryck, kyrkopolitik och åsiktssmideri än vad jag är van vid från Sverige. När jag reste mycket i Skandinavien de senaste tre åren fick jag vaka över mina öron och sinne mycket mer än vad jag behöver göra här. I Sverige vill vi gärna ha en åsikt om allt och alla, vi tar sidor och vill tillhöra en grupp. "Vad tycker du om vad han sa, den gjorde eller deras stil...??" Här bryr man sig mindre, på ett SUNT sätt! Låt grannen göra det han vill - jag gör ändå så här!
Ta bara påvevalet som ett exempel: Genom sociala medier och svenska tidningar kommer en flod av information, åsikter och kommentarer. Trots att man har en otroligt mycket större katolsk befolkning här, så är det snarare ett axelryck; "Ok, katolikerna har fått en ny ledare...so?!"
Man bryr sig mindre. Varför? Jo, man är mindre orolig för att "ha fel åsikt". Här är det nämligen inte "modernt" att hylla allt per automatik bara för att det är gammalt, traditionellt och liturgiskt! I Sverige är just det den hippaste inställningen en kristen kan ha idag, och därmed måste ALLA tycka och tänka så...
Har vi något att lära av amerikanskens avslappnade inställning måhända?
En svårare sak att avgöra vad som är mest sunt, men vi har nog mycket att lära av varandra.
Amerikaner tycks vara mycket mer naturligt andliga. Andlighet här är inte likställt med mysticism, vilket det ofta tenderar att vara i Sverige.
Här är andlighet något naturligt, vilket inte heller gör uppdelningen mellan ande, kropp och själ svårtillgänglig eller krystad. Älskar det! Då kopplar man lättare ihop materiella problem med andliga, och andlig krigföring är inget suspekt.
Den negativa sidan blir ju självklart om man gör allt till en andlig diskussion och blir överandlig. De vise får väl tvista om vad som är värst; överandlighet eller underandlighet - själv ska jag försöka gå mitt på vägen!
- Församlingsplanteringar
I Sverige verkar det som vi har ett kraftfullare revirtänkande, och blir snabbare misstänksamma och negativt inställda till församlingsplanteringar. "Det här är ju VÅR stad!" "Vi finns ju redan här!"
Vi behöver ju inte argumentera länge för att inse att de flesta amerikanska städer har LÅNGT FLER församlingar och kristna än vilken svensk stad som helst. Trots det så planteras det massor av församlingar, och alla hejar på! Man är nämligen mer "Kingdom Minded" och mindre jag-centrerad här.
Låt oss lära, bli befriade och generösa!
Mycket av det jag jämför ovan kan härledas till Amerikanernas starka individualism, och vår avsaknad av just det. Vi är präglade av 100 år av socialism på gott och ont. Det ger oss janteproblem och grupptrycksproblem. Samtidigt är det det som gör oss överlåtna, trogna och ofta hjälpsamma. Amerikanern blir mer självsäker, framtidsfokuserad, men också lite rotlös. Vi bör lära av varandra gällande denna punkt:)
Kommer säkert se många fler saker framöver. Detta var bara några korta tankar. Hoppas det skapar tankar och hjälper både dig och mig att rasera tankebyggnader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar