Tankar om abort.

Bara rubriken får varje läsare att dra efter andan och bli nervösa. "Vad ska Daniel skriva nu?!" 

För de som fortfarande vågar prata om abortfrågan så blir diskussionen ofta en strid om gränsdragning mellan kvinnans rätt att bestämma över sin kropp, och ett oskyldigt och ofött barns rätt att leva. Det kan lätt bli många känslor, mycket spott, ibland hat, och intensiva debatter. Alla slåss för det de övertygat tror på: Några för kvinnans rätt, andra för barnets rätt. Svår diskussion: "Försvarar du kvinnan eller försvarar du barnet?! SVARA!!" Falsk dikotomi...

Jag ser det så här:
Självklart har varje kvinna (och man!) full rätt att bestämma över sin kropp, och göra vad de vill med den (så länge det är inom lagens gränser). Ingen annan har rätt att besluta, bestämma eller tvinga. Vi står ansvariga för våra handlingar OCH för konsekvenserna de medför.

På samma sätt kan jag göra vad jag vill med huset jag äger eller bilen som är min. Färg och form är upp till mig (inom lagens gränser).
Så om jag en dag bestämmer mig för att tända eld på min egen bil och brännan ner den så är det upp till mig. Jag kan få lite problem med bank och försäkringar osv, men i regel så har jag fattat ett beslut över MIN egendom.

Men...

Om det finns någon i bilen eller i huset när jag bränner ner det blir det en annan konsekvens. Då spelar det ingen roll hur mycket jag argumenterar att jag har rätt att göra vad jag vill med min egendom; jag kommer att åtalas, dömas och stå för konsekvenserna.

Behöver jag förklara bilden?

Då invänder någon, mjukt och sansat, och påpekar ödmjukt, att ingen "bor i kvinnans kropp", att det "bara är ett foster", och att det inte kan klassas som liv, förrän den magiska första dagen av vecka 23 inträffar och fostret blir ett barn och abort blir olagligt.

Lika mjukt och sansat kontrar jag och förundras av pseudovetenskap likt den ovan; där det inte är liv som växer i mammans mage förrän vecka 23, utan allt tidigare var "en cellklump". Berätta det för NASAs vetenskapsmän och astrofysiker och astrobiologer över hela världen som spenderar MILJARDER för att leta efter EN cell (inte ens en "cellklump") för att finna att det finns "liv i universum"

Cellklumpens hjärta börjar att slå i fjärde veckan. Hur definierar vi liv egentligen?

Ja, detta är ett svårt ämne att skriva om utan att kasta skuld och riva upp sår. Glad över att få vara del av ett samhälle där det fria ordets värsta konsekvens kan bli ett motargument.
Så varför skriver jag? Kanske för att vårt samhälle kollektivt bedrar sig själv då vi tror att vi har en sund syn på relationer, befruktning, liv och människovärde. Kanske för att visa att kejsaren är naken.

Dagens tankar om abort. Om människovärde. Om falsk dikotomi. Om gränsdragning. Om konsekvens. Om politisk korrekthet. Om definitioner. Om vetenskap. Vad tycker du?