På besök i Norge

Svårt att skriva något om Norge idag. Svårt att säga något som ingen har sagt.

Jag bilade till Norge i fredags; ett av mina favoritländer på jorden att predika i, och ett av de vänligaste och varmaste folken jag känner.
Runt klockan tre på eftermiddagen närmade jag mig Oslo; "köra genom staden eller ta tunneln under Fjorden?" - Vi valde tunneln. Några minuter senare briserade bomben...

Lyckligt ovetandes bad jag och Ben i bilen under många, många mil; passionerat, med nöd för landet, med tro för landet, och för människors frälsning. Gud ledde i bön, vi fick vara redskap i en situation vi ej visste om...
Första chocken kom när vi anlände minuter före jag skulle predika, och en man som hette Anton berättar att det smällt en bomb i Oslo.... Någon annan lägger till att det ryktas om skottlossning på en ö inte långt ifrån huvudstaden. Jag förstår inte alls vidden av allt ännu...

Den kvällen blir 26 tonåringar frälsta i ett regntungt tält, tre timmar från Oslo.

Nästa morgon blir chocken total: "Bomben dödade åtta...men en ensam galning har skjutit ihjäl 60 till på Utöya! Och siffran stiger."
Jag grät bokstavligt i tältet den morgonen - hade svårt att tala till mina älskade norska vänner; men fick ändå undervisa om den sista tiden...svåra tider...men glädje, hopp och ett uppdrag mitt i allt det svåra...

Den dagen blev ett tjugotal människor andedöpta i samma tält.

På fredag reser jag till Norge igen; Actfestivalen i Nordnorge. Och på tisdag nästa vecka åker jag till Norges Sydspets för att predika på ett ungdomsläger i en vecka.
Nu ber jag att Gud ska kunna använda min röst; mitt strå till stacken i landets sorg och läkande process som måste ta vid. Jag ber att det mitt i mörkret ska stråla fram ett ljus av Evangelium, av hopp, kraft, frid, förlåtelse; tydligare än någonsin tidigare. Ju mörkare det är....
Jag tror ej att det är en slump att jag är mer frekvent i Norge denna juli och augusti än någonsin tidigare....

Be gärna för mig; och fortsätt att be för Norge!
Låt oss be att fruktan och rädsla inte fattar beslut just nu, och att sorgen och chocken ska leda till ett enande och sökande efter Gud.

Det är inte med fruktan jag reser till Norge igen dessa veckor - det är med bävan och förväntan på en mäktig Gud...
Norge: Vi älskar er, står samman med er, och tror på er. Vi har sträckt ut vår hand från dag ett och gråtit mer er, lyft er upp och känt oss mer som Skandinaver än någonsin tidigare i vår historia...