Gammal kärlek rostar aldrig!

Jag och min storebror Björn är fanatiska. Björn är två år äldre än mig, en av mina bästa vänner och största förebilder, och bor med sin Johanna i en lägenhet på Östra Storgatan i Jönköping. Det började i mitten på 80-talet, när vi fortfarande var små barn som ännu inte börjat skolan. Pappa spelade in Galenskaparnas och After Shaves (GAS) revy Cyklar från TVn på familjens nya och första video. Trots att vi inte fattade en tiondel av alla skämt och poänger, så tittade vi sedan sönder det videobandet, och skrattade lika mycket varje gång.

En kärleksrelation till dessa underbara komiker och deras genomtänkta, speciella och offatbart roliga stil föddes och utvecklades. I tidig tonår började vi skriva ner sketcher från GAS olika revyer, själva repetera in dem, och framföra dem inför publik. När vi sedan båda två tog emot Jesus som 15- och 17-åring gjorde vi det ännu mer strategiskt.

Vi hyrde en stor idrottshall, byggde scen, satte upp ljus, hyrde in ljud, och bjöd in hela landsorten där vi bodde att komma på revy! (Svenskar ÄLSKAR revy, skratt och buskis!) Sedan, när vi uppträtt i en och en halv timma med mestadels material från GAS, klev kvällens inbjudna talare, Johannes Amritzer, upp på scen och predikade ett enkelt Jesusbudskap. Underbara kvällar!

Kärleken till GAS och deras stil sitter idag i min ryggmärg. Jag tittar fortfarande sönder deras produktioner i min DVD-samling hemma. Stephanie suckar de lediga kvällar då jag alltid föreslår att vi ska se Grisen i Säcken, Alla ska bada, Leif eller något annat helt underbart.

Jag och Björn kan titta på varandra idag och veta precis vad den andre tänker i en speciell situation – för ett citat från GAS passar ALLTID bra: ”Vadådå, jag har alltid velat ha mustach...”, eller: ”Sa ni inte cola, inget annat?!” Hahaha!!

Idag är jag självklart en stolt medlem i GAS-klubben:)

För en månad sedan, i december 2008, överraskade Björn mig genom att ta med mig till Maximiteatern på Karlaplan här i Stockholm. Där hade han fixat två biljetter på främsta raden till Claes Ericssons senaste uppsättning, Solo. Vilken underbar och oförglömlig kväll. Tack brorsan!!