Allt hade varit perfekt. Allt hade varit så spännande. Alltsedan han första gången bara rört vid hennes hand hade hon inte kunnat sluta tänka på honom. Att han sedan råkade gå förbi hennes plats på marknaden mer och mer ofta, och tillslut dagligen, hade inte gjort något enklare. Men hon hade ganska snart insett att hon, i strid med allt förnuft, inte ville något hellre än att höra hans nya förklaring varför han hade ett ärende just vid hennes del av torget, just idag. Hon mindes hur gulligt hon tyckt att det var.
Hennes man hade slutat att se på henne på det där sättet. Han hade slutat le och skratta. Slutat ge komplimanger och slutat röra henne så där omsorgsfullt och försiktigt som hon älskade. Allt hon ville var att få uppleva kärleken igen. Kärleken som kungen och hans kvinna så vackert sjöng om i Boken.
Boken ja.. Hon hade hela tiden vetat hur farligt hon spelade. Hon visste var Boken sa. Hon hade alltid respekterat och lyssnat till Boken. Men hon hade lurat sig själv att just hennes situation var speciell. Alla skulle väl förstå om de såg hennes liv utan romantik, och hennes man utan passion. Nu visste hon dock att hon hela tiden vetat: Hon hade lekt med elden; nej: Hon hade hela tiden lekt med döden.
Förnuftet hade dock slutat att fungera i takt med att hans beröringar kom oftare. På handen. På kinden. I håret. Det hade gått rysningar av välbehag genom hennes kropp varje gång hon tänkt på det tidigare. Nu gjorde det bara ont.
Den första kyssen hade kommit efter att han hjälpt henne att packa ihop hennes tyger en sen eftermiddag, en dag före sabbaten. Han hade vågat följa henne halva vägen hem, och precis innan han lämnat henne hade han snabbt kysst hennes läppar i en mörk gränd. Han smakade som honung och kanel - himmelskt gott. Hon hade stått kvar en stund helt ensam som i ett lyckorus. Hon hade inte velat att han skulle gå. Hon hade direkt fått begär efter mer.
Och mer kom. Oftare. Kyssarna blev vildare. Riskerna blev större. Men varje gång hon fruktat att någon upptäckt dem så visade det sig att hon hade haft fel. En gång hade en flicka sett dem kyssas, men hon hade nog bara antagit att de var ett par, för inget mer hade hänt än att hon gett dem ett sött leende.
Så hade gårdagen tillslut kommit. De hade planerat länge och väl. Hon hade fått hennes man att gå med på att hon skulle få besöka hennes syster under några dagar. Försäljningen hade gått väldigt bra under några veckor, så hon antog att det var därför han varit så medgörlig.
I själva verket hade hon smugit tillbaka in i staden i nya kläder, efter mörkrets inbrott. Han hade mött henne, tagit henne i handen och hon hade följt med hem till honom.
Kvällen hade varit perfekt, och nästan helt magisk. De åt, skrattade, höll om varandra, kysstes, och njöt av friheten att få vara tillsammans.
Chocken och rädslan hade varit total när männen rusade in i sängkammaren. De skrek och drog henne ur sängen. Hon hade varit helt paralyserad till att börja med. Vad hände? Rädslan hade blandats med ren skam när hon låg där naken inför alla män. Mitt i paniken hade hon bara hört en enda tanke: Kläder - deras kläder - de är...de är...Lärda!
Någon hade dragit hennes klänning över hennes nakna kropp. Någon annan bundit ihop hennes händer. Sedan hade slagen kommit: ett, två, och sedan många fler. Hon hade ropat hans namn, hon hade skrikit, men han var inte där längre...
De hade släpat ut henne i mörkret, och dragit henne hela vägen upp mot templet. Där hade de kastat in henne i en mörk och kall liten cell. Munnen smakade inte honung längre, den uppfylldes av smaken av blod. Där, i ensamheten, hade smärtan kommit. Läppen var spräckt och det fattades en tand. Hon kunde bara se på ett öga; i det andra pulserade en dov smärta. Det högg i bröstet vid varje andetag, och den ena handen hade svullnat upp.
Smärtan hade dock inte varit det värsta. Den hade snabbt fått lämna plats för skräcken. Skräcken hade lagt sig som ett svart täcke över henne och hon hade börjat gråta som ett barn. Hon visste vem som hade kommit in i rummet: de Lärde. Hon visste vad Boken sa. Men hon hade aldrig kunnat förstå hur hon och han kunde ha blivit tagna på bar gärning. Det var nästan som att de Lärde väntat på rätt tillfälle. Som de vetat... Som någon berättat. Och planerat.
Hon hade fryst och skakat genom hela natten. Av köld och av skräck. Dödsskräck. Hon visste vad som väntade. Hon visste vilka konsekvenserna var. Och genom natten hade skammen och ångern kommit. Hon skämdes över att hon var så lättlurad. Att hon följt med honom så enkelt. Hon borde ha tänkt annorlunda. Hon borde inte låtit honom kliva närmare och närmare hennes hjärta genom alla de små stegen. Genom beröringarna. Genom orden. Genom blickarna. Och genom skratten. Hon hade skämts när hon tänkt på sin man. Hennes underbara man. Han var så trogen. Han jobbade så hårt. Han hade kanske bara behövt en uppmuntran, eller att hon ärligt bara berättat för honom hur hon kände och vad hon saknade. Han kanske skulle ha förstått på en gång. Hon ångrade sig så djupt. Hon hade gråtit ännu mer. Av smärta, av skam, av ånger, av köld och av ilska över hennes egen dumhet och naivitet. Men allra mest hade hon gråtit av rädsla och skräck. Hon visste att hon snart skulle dö.
De hade kommit på morgonen och funnit henne hopkrupen i skuggan i ett hörn. Som hon hade kunnat gömma sig och bli osynlig. De hade fortsatt att skrika men hon hörde inte vad de sa. Bara något om att Han satt vid templet, och att de måste skynda. Hon hade inte förstått någonting. Inte förrän nu.
Nu låg hon på sina knän och grät och skakade igen. Denna gång inte av rädsla eller köld, utan på grund av att Han var så ren. Hon hade aldrig känt sig så smutsig i hela hennes liv. Som om att Han var ljus och hon mörker.
Han som hon så ofta lyssnat till. Han som hon sett göra sjuka friska. Han som hon och alla andra på marknaden dagligen talade om. Han som en del kallade Kungen, och andra till och med viskandes Gudasonen.
Nu låg hon vid Hans fötter. Hon hade velat skrika ut sin förtvivlan när de börjat berätta var de funnit henne göra. Hon hade velat få dem att sluta, för hon ville inte att Han skulle få höra; men hon hade insett att Han på något sett redan hade vetat.
Hon hade redan sett de stora stenarna i allas händer. Fler män på tempelplatsen, som inte varit bland dem som hämtat henne, hade till och med tagit upp egna stenar under tiden de berättat för Honom. Hon visste nu att det inte fanns någon annan utväg än döden. Hon visste att Han troligtvis bistert skulle nicka sitt bifall. Han var ju så ren och hon så smutsig. Hon visste att hon gjort fel, och där på sina knän i dammet försonade hon sig med insikten om hennes fel och vilka konsekvenser de skulle få. Hon visste att det bara fanns en väg. En lön för hennes gärning. Döden.
"När de stod kvar och frågade Honom, reste Han sig och sade: "Den som är utan synd må kasta första stenen på henne." Och Han böjde sig ner igen och skrev på marken. När de hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre, de äldste först, och Han blev lämnad ensam kvar med kvinnan. Jesus reste sig upp och sade till henne: "Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?" Hon svarade: "Nej, Herre, ingen." Då sade Jesus: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!"
Hennes ben darrade. Hon vågade inte tro att det var sant. Drev de med henne? Gjorde de skammen större genom falskt hopp? Men så såg hon in i Hans ögon. Kärleken som pulserade ut slog hennes som blixten och en sten föll från hennes bröst. Det kändes som att kedjor lossats från hennes fötter. Det kändes som att hon kunde andas igen. Hon såg rakt in i ögonen och såg ingen fördömelse. Hon visste att hon gjort fel, men utan att kunna förklara det så visste hon också att hon var fri från skuld. Rädslan och skammen ersattes på en sekund med tacksamhet och glädje. Hon visste att hon aldrig ville göra något annat i sitt liv än att tjäna Honom. Inte för att betala tillbaka det obetalbara, men för att hon ville vara nära. Hon ville dansa. Hon ville jubla. Hon ville gråta. Och skratta. Och hon ville tacka Honom. Oj, så oändligt djupt hon ville tacka Honom!
Då hon tillslut tog mod till sig och viskade "tack" såg hon: Där i ögonen, i den djupaste av kärlek, skymtade den outtalade avslutningen av meningen, och hon insåg helt plötsligt varför hon var fri:
”Inte heller jag dömer dig, för jag tar ditt straff och dömer mig själv...”
Då började hon att gråta igen.
