För precis en vecka sedan skrev jag mitt senaste inlägg. Efter det satte jag mig i bilen och körde till Kristiansand och hamnade till slut i en liten hytte (fritidshus) ute vid kusten, utan internetanslutning och knappt telefontäckning. Skönt:)
Syftet var inte att stänga ute mig i hytten, utan jag har predikat och undervisat hela helgen. Jag ville bara förklara min plötsliga tystnad.
Betania i Kristiansand, Norge, är en av, eller kanske den, församling jag predikat i allra flest gånger under min tjänst. Jag har rest hit regelbundet under fem års tid och har betraktat och tagit del av en kraftfull förändring som bara varit positiv: Ett ungdomsarbete som exploderat och vuxit 400-500 %; en pastor som tagit rodret och leder församlingen in i sund förnyelse; ett växande missionsfokus, och ett större lokalt ansvar. Så roligt att se!
I torsdags hade jag två timmar Bibelstudie och var ombedd att tala om Trohet. 40-50 personer samlades och vi grävde i Guds Ord tillsammans.
På fredagen var vi ute och hoppade med en rib-båt på vågorna på det öppna havet. Livsglädje och kvalité!
Tre tonårstjejer gensvarar och gråter under frälsningsbönen på ungdomsmötet senare den kvällen. En kille blir omedelbart helad från en veckas nackspärr och svåra smärtor! Feta mirakler!
Själv blir jag botad från en fotskada jag fick under båtturen.
Två timmar innan jag ska predika stegrar smärtan konstant. Jag tror på riktigt att jag ska svimma minutrarna innan det är min tur att äntra scenen för att predika - smärtan var olidlig!
Jag ber om en stol på scenen för att kunna sitta och tala, och försöker desperat komma upp med plan-B i bakhuvudet om smärtan skulle bli för stor.
Men i samma stund jag haltar upp på scenen försvinner smärtan! Helt otrolig känsla! Från bokstavligt svimfärdig till smärtfri på en sekund! Jag bet ihop, bad tyst, och klev upp i tro.Och Gud gjorde ett av många mirakler! Gud är god!
Körde hem de 85+ milen efter söndagsmötet och njöt.
Tack Gud för världens bästa liv! Jag njuter!:)
Ps: Vet att min ordvistrubrik håller låg Göteborgshumor... Men jag måste bara påpeka att den är rolig...om du mot all förmodan skulle missat den mångdubblade betydelsen;)
Betania i Kristiansand, Norge, är en av, eller kanske den, församling jag predikat i allra flest gånger under min tjänst. Jag har rest hit regelbundet under fem års tid och har betraktat och tagit del av en kraftfull förändring som bara varit positiv: Ett ungdomsarbete som exploderat och vuxit 400-500 %; en pastor som tagit rodret och leder församlingen in i sund förnyelse; ett växande missionsfokus, och ett större lokalt ansvar. Så roligt att se!
I torsdags hade jag två timmar Bibelstudie och var ombedd att tala om Trohet. 40-50 personer samlades och vi grävde i Guds Ord tillsammans.
På fredagen var vi ute och hoppade med en rib-båt på vågorna på det öppna havet. Livsglädje och kvalité!
Tre tonårstjejer gensvarar och gråter under frälsningsbönen på ungdomsmötet senare den kvällen. En kille blir omedelbart helad från en veckas nackspärr och svåra smärtor! Feta mirakler!
Själv blir jag botad från en fotskada jag fick under båtturen.
Två timmar innan jag ska predika stegrar smärtan konstant. Jag tror på riktigt att jag ska svimma minutrarna innan det är min tur att äntra scenen för att predika - smärtan var olidlig!
Jag ber om en stol på scenen för att kunna sitta och tala, och försöker desperat komma upp med plan-B i bakhuvudet om smärtan skulle bli för stor.
Men i samma stund jag haltar upp på scenen försvinner smärtan! Helt otrolig känsla! Från bokstavligt svimfärdig till smärtfri på en sekund! Jag bet ihop, bad tyst, och klev upp i tro.Och Gud gjorde ett av många mirakler! Gud är god!
Körde hem de 85+ milen efter söndagsmötet och njöt.
Tack Gud för världens bästa liv! Jag njuter!:)
Ps: Vet att min ordvistrubrik håller låg Göteborgshumor... Men jag måste bara påpeka att den är rolig...om du mot all förmodan skulle missat den mångdubblade betydelsen;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar